Sålänge jag kan minnas har jag haft en enda sann längtan
Att ta mej där ifrån
Flytta från skiten
Skratta åt dem som misslyckades och blev kvar
medans jag gick vidare
Jag skulle aldrig i helamitt liv bli flickan som stannade
Jag skulle se tillbaka och bara känn förakt
Känna att jag äntligen lyckats , tagit mej någonstans
Kunnat bli någon annan
där ingen visste något om mej
Där jag fick vara jag ,
utan fördomar

Jag längtade verkligen efter det
Tills den dagen jag blev 18 och kunde ge mej av
Jag vet inte vart jag skulle
Men Stockholm stod högs upp på listan
det kändes som en perfekt lösning
Göteborg skulle också duga
Men Stockholm hade varit bäst

När jag fyllde 16
skulle jag börja gymnasiet
Då hade min älskade mosters man dött
och hon var ensam i sin stora lägenhet
Så jag planerade om
Jag behövde inte vänta tills jag var 18 längre
Jag skulle flytta hem till Sonja och börja gymnasiet i stockholm ist
allt var så bra det kunde vara , med omständigheterna
(Alfs bortgång och mobbningen)
Jag minns inte dagen när jag insåg att det inte skulle bli någon flytt
Den har raderats ur mitt minne
Men jag minns dagen när min älskade moster fick cancer
Jag minns det precis som om det var igår

Så det blev ingen flytt
Inget gymnasium heller
jag slutade på psyket
Men drömmen om att komma här ifrån fanns fortfarande kvar
Jag ville aldrig tillbaka till Lindome
Aldrig i livet
Som tur var slapp jag det
Jag flyttade till Hisingen, Göteborg.
Det var allt utan bra ,
men det funkade
Jag var långt ifrån Lindome och nära in till stan
Tyvärr hände saker där och jag kunde inte bo kvar
Var jätterädd att jag skulle bli tvungen att flytta hem igen
Men jag slapp
Jag kom till ett nytt boende
i Mölndal
bara några minuter till stan
Något av de sämsta stället jag någonsin bott på
Men jag stod ut , efter många om och men
Dessutom bodde jag mest hos min pojkvän
Så jag slapp vara i min lägenhet

Men det höll inte i längden att bo där
Jag mådde så dåligt av det
Hade sån enorm ångest som var omöjlig att kontrolera
Och jag tror det var  i sista sekunden
jag fick ett efterlängtat besked
Jag hde fått en egen lägenhet
Fortfarande i Mölndal
men den var min!

Nu har jag bott här ett tag , det har gått bra
Alla min vänner som bodde kvar i Lindome har flyttat
Jag har en enda anledning till att fortfarande åka dit
och det är min bästa kompis Alex
som längtar där ifrån
Men nu när alla andra har flyttat
även mina föräldrar
som sålt mitt barndomshem där
längtar jag tillbaka
Jag vill bo där
I samma hus egentligen
fast var som helst där går nog bra
Jag förstår inte
För jag hatar det så mycket , har alltid gjort
Jag lyckdes ta mej där ifrån
Men jag saknar det så
Allting
Hur kan man sakna något man hatar så mycket ?
Varför känner jag mej så tom när jag går förbi vårt gamla hus
Ett hus fullt med hemska minnen
Varför längtar jag tillbaka ?
Varför vill jag vara där ?
 Önskar att någon kunde ha svar på mina frågor
 Önskar att någon kunde veta
 För jag har inte en jävla aning



Flickan som lyckades med det enda som nånsin har betytt nåt
Längtar tillbaka
till ingenting

Det kallar jag en riktigt korkad tjej!

Jag har ingenting kvar där
Här har jag en framtid
Där finns ingenting
Varför vet jag itne det ?



// Livia LiiwDiiva Nilsson