Sanna. Igår var det tre månader sedan du lämnade oss. 

Mormor. Det har fortfarande inte gått ett år sedan du försvann. 

Effie. För sju månader sedan somnade du in. 

 

Jag är omringad av underbara människor som hjälper och stötyst mig genom en av dem svåraste perioderna i mitt liv. 

Trots det har jag nog aldrig känt mig så jävla ensam... 

Ville inte göra denna blogg till en fucking neråtblogg, jag har dagar som är bättre, men dem dagarna försöker jag ta vara på och göra saker ist! 

Så här delar jag det dåliga, just nu iaf. 

Jag har inte tänkt må så här för alltid. 

Och inte heller allt för länge till, hoppas jag. 

Helt otroligt egentligen hur ensam man kan känna sig, när man har både familj och barn. 

Att ens kropp kan skrika så av ångest, visste jag redan

Men jag hade ingen aning om att det kunde hålla på konstant i tre månader och att man, på något vänster, lyckaS överleva detta! 

Hjärtat går i tusen bitar varje morgon när jag inser att allt inte bara var en jävla mardröm. 

Tårarna är slut. Jag tror att en människa bara får x antal tårar att gråta under sin existens, så inget mer med det! 

Jag ÄR otroligt glad och tacksam för Ophelia (min älskade dotter), min fina sambo och alla mina vänner. 

Extra tacksam är jag för Cicci, Nadine och Kimberly

Ni gör denna outhärdliga tid övervinnelig. 

Jag ska klara detta, för er!