Idag är det fem månader sedan du lämnade mig 

Fem månader sedan jag sist hörde din röst

För sista gången

Dem sista orden du sa till mig 

"Du behöver inte vara orolig för mig, gumman" 

Fem månader 

Fem månader av sorg, saknad och tomhet 

Fem månader i ett evigt långt helvete, kallat livet 

Som jag nu tvingas gå genom ensam, utan dig

Sorgen tär innerligt på min kropp

saknaden river 

och tomheten ekar inuti mig 

Jag är vilsen och trasig utan dig

 

idag är det fem månader, men jag saknar dig lika mycket idag som igår 

 

Jag älskar dig ännu

Always and forever 

Vila i frid 

Min underbara ängel 

 

 

 

 

Psykisk ohälsa.

En sjukdom som inte går att besegra Med bara medicin.

En sjukdom som tar och tar men aldrig ger någonting. 

Den syns inte alltid utanpå kroppen, inte som ett brutet ben. 

Det går inte heller att sätta gips på insidan av din kropp, laga din själ, för att göra dig frist. 

Psykisl ohälsa. En sjukdom som ej är värd att skämta om, för detta monster tar liv! 

Psykisk ohälsa fungerar många gånger som cancer, äter upp dig inifrån. Förintar allt i sin väg. Tynar bort dig till ingenting.

Men psykisk ohälsa går inte att stoppa med cellgifter, den går inte upptäcka genom mammografi. 

 

Stor del av vår befolkning krigar mot sig själv varje dag. 

Många av dem kommer överleva, hitta sig själva igen och ta tillbaka makten över sina egna liv. 

Några av dem kommer att förbli sjuka, men fortsätta kämpa. 

Och någon, eller några, kommer att ge upp kampen. 

Vem av dem är du? 

Vem av dem är jag? 

 

Jag lider svårt av psykisk ohälsa. En situation jag inte valt att sätta mig själv i. 

Men situation som påverkar mitt liv och min vardag något enormt. 

Mitt humör, mitt mående är allt en enda stor bergochdalbana. 

En kamp mot klockan och tiden men framförallt mig själv. 

Trots att jag inte valde att leva med detta, och inte heller vill bli särskilt behandlad pga mina psykiska problem, lever jag och fightas med det dagligen. 

Och folket runt omkring mig tar hänsyn till min situation. 

För även om jag inte vill bli annorlunda bemött eller behandlad, för min vikt, min ärriga kropp eller stora ögon som skriker i tysthet, så måste jag bli det. 

För jag fungerar inte som dig. 

Min vardag ser inte ut som din, det kommer den kanske aldrig att göra. 

Jag är inte konstig, jag är inte normal. 

Jag är sjuk! 

Min sjukdom har inget annat ansikte än mitt eget. 

Dem heter massa namn men ser precis ut som mig. 

Det är inte ett benbrott eller celler som förökat sig, det är jag. 

Jag är ett enda stort benbrott av förökade, elakartade celler. 

Mina mediciner är inte gjorda för att göra mig frisk. 

Dem är gjorda för att ge mig en chans att överleva, fast även detta helt utan garanti. 

För i slutändan är jag inte okej. Jag mår inte bra. 

Min ångest är som din, kanske värre, men jag har den hela tiden, varje dag. 

Alla människor har ångest, men på olika nivå och olika mycket. 

Den ångesten jag har under en dag hade du klarat dig på i en evighet. 

För vi är alla individer. Dessvärre, för mig, är jag dessutom sjuk. 

Snälla, skämta inte om mitt liv och min situation. 

Min jag fick välja, skulle jag göra allt i världen för att byta det här mot något annat. Vadsomhelst! 

 

 

Jag är så stolt över dig

Hela tiden, varje dag 

Vackrast i världen och med ett hjärta av guld

Jag är evigt tacksam för att få känna dig, chansen att älska dig och äran att få vara din extramamma 

Du är helt fantastiskt och det finns ingenting jag inte hade gjort för dig

Julia, du är värd precis allt och jag hoppas att du får allt du drömmer om 

Sanna. Igår var det tre månader sedan du lämnade oss. 

Mormor. Det har fortfarande inte gått ett år sedan du försvann. 

Effie. För sju månader sedan somnade du in. 

 

Jag är omringad av underbara människor som hjälper och stötyst mig genom en av dem svåraste perioderna i mitt liv. 

Trots det har jag nog aldrig känt mig så jävla ensam... 

Ville inte göra denna blogg till en fucking neråtblogg, jag har dagar som är bättre, men dem dagarna försöker jag ta vara på och göra saker ist! 

Så här delar jag det dåliga, just nu iaf. 

Jag har inte tänkt må så här för alltid. 

Och inte heller allt för länge till, hoppas jag. 

Helt otroligt egentligen hur ensam man kan känna sig, när man har både familj och barn. 

Att ens kropp kan skrika så av ångest, visste jag redan

Men jag hade ingen aning om att det kunde hålla på konstant i tre månader och att man, på något vänster, lyckaS överleva detta! 

Hjärtat går i tusen bitar varje morgon när jag inser att allt inte bara var en jävla mardröm. 

Tårarna är slut. Jag tror att en människa bara får x antal tårar att gråta under sin existens, så inget mer med det! 

Jag ÄR otroligt glad och tacksam för Ophelia (min älskade dotter), min fina sambo och alla mina vänner. 

Extra tacksam är jag för Cicci, Nadine och Kimberly

Ni gör denna outhärdliga tid övervinnelig. 

Jag ska klara detta, för er! 

 

Saknaden efter dig är oändlig, 

lika så min kärlek till dig 

Önskar så innerligt att du kom tillbaka, 

att jag agerat annorlunda när du fanns här hos mig 

Jag älskar dig ännu, 

över hela mitt hjärta 

Trots denna svidande sorg och enorma smärta 

Älskade, underbara du

Det var inte din tid 

Men sov nu så gott älskling, finn din ro 

Och vila i frid 

 

Imorgon är det två månader sedan du lämna mig... 

För två månader sedan idag kunde jag åkt hem till dig och hållt om dig. 

För två månader sedan imorgon hade jag inte det alternativet längre... 

Kommer aldrig mer att ha

Jag älskar och saknar dig så ini döden 

Min bästa vän, vackraste ängel 

min själsyster

 

 

Jag dör om jag stannar

Jag är en Runaway
Hoppas du förstår mig
Jag kan inte stanna
Då kommer jag falla
Hårt

Jag är en Runaway
Hoppas jag klarar mig
Vet inte vad som väntar
Vad som händer
Men jag måste ge mig av
Snart

Jag är en Runaway
Förstår du ej, förstår jag dig
Men jag kan inte stanna
Vill inte vara kvar

Måste ge av 

Snart

Jag är en Runaway
Klarar jag mig ej, är det okej
Men jag kan inte stå still
Jag dör om jag stannar
Kvar
Måste fly från mig, från dig
Och livet
Jag är en Runaway...

 

Mörker i mitt bröst 

saknad efter dig 

Söker överallt men finner ingen tröst 

Önskar att du kom tillbaka, tillbaka hem till mig 

Sanna min ängel, du hör hemma här 

Kan inte förstå att du är borta, 

jag vet att du finns men inte vart du är 

Hemska tankar i mitt huvud som bara maler på 

Måste få  tyst på det onda och stoppa om det går

Saknaden i kroppen tär 

Den är ond och förnedrande och river och skär 

Jag älskar dig ännu 

Över hela mitt hjärta 

Trots denna grymma sorg och smärta 

Vila i frid, min vackra bästa vän 

Jag glömmer dig aldrig och jag vet att vi ses igen 

 

Säga vad man vill om min otroligt negativa inställning till min födelsedag i lördags. 

Men ni kan ge er fan på att jag hade den bästa födelsedagen på tid och evigheter! 

Otroligt fina människor, magiskt fest, god dricka och en satans massa dans! 

Hade så trevligt att jag önskade att kvällen aldrig tog slut! 

Men naTT blir snabbt morgon när man har det trevligt och så var det även i detta fallet. 

Innan jag visste ordet av det var klockan 06.00 och festen tog slut. 

Vi tog oss hem, unga och fulla, längst Göteborgs vackra gator. 

Jag är evigt tacksam till alla som var där, bättre sällskap hade jag fan fått leta efter! 

 

Jag langar bild från förfesten här hemma, innan vi drog vidare och förfestade med Lindorna 

Alex mobil ligger fortfarande kvar i Majorna, så kan det gå ;) 

Hurra hurra hurra 

Är det en vanlig dag? 

Nej, det är ingen vanlig dag 

För idag är det min födelsedag 

Hurra hurra hurra 

 

Ungefär så ska det låta när man fyller 25 va? 

Sen ut på korgen, skratta och dansa med nära och kära 

Jovisst. 

Jag har åldersnoja utav bara helvete! 

Men jag ska ut på krogen med mina finaste

Sjunga, dansa och inte låtsas om att idag saknar jag Sanna mer än vanligt... 

Jag ska skratta, träffa nya människor och strula med någon snygging 

För det är så en barnledig 25 årsdag ska se ut 

Den ska vara trevlig och glömd till imorgon! 

Bildbevis är allt som ska återstå av denna dag ;) 

 

och nej. Jag är ingen pryd brud som alltid sitter hemma. 

Innan jag fick barn bodde jag på krogen sex dagar i veckan och käka pizza på söndagar! 

Nu känns det bara så jävla uttjatat, men vad fan! 

Ikväll ska jag bli gamla goa LiiwaDiiva igen

Gå ut och inte komma hem förrän det är ljust ute igen 

Någongång under kvällen, när alkoholen slår till, 

är jag inte deppig längre

Då ska jag jävlar i havet ha kul igen 

Och Sanna, jag vet att du är med mig hela kvällen! 

Jag ska dansa in morgondagen på avenyn för din skull! 

Vi ses i dimman inatt älskling, jag hoppas jag ser dig där mellan drinkarna! 

 

 

 

April levererar våren! 

Fy fan vad underbart! 

Jag älskar vår, 

jag älskar sol, 

jag älskar första värmen! 

Idag är en relaktivt bra dag 

Vädret hjälper nog till 

Solen skiner och himlen är blå

Det är inte helt fel att leva trots allt 

Idag är det rätt fint! 

 

 

 

Sanna du saknas mig oändligt...

Våren, sommaren och solen blir sig aldrig likt 

Hålet i mitt hjärta försvinner inte

när första höstlövet faller... 

Inte heller vid årets första snö 

Jag kommer sakna dig extremt till midsommar, jul, nyår 

och framförallt din födelsedag 

Livet blir aldrig detsamma, 

Och inte heller jag... 

 

I love you

Always and Forever 

Rest in peace 

My beautiful angel

Idag har min älskade lilla hund, Valkyria, blivit moster! 

Syster Ikona har hittills fått en liten pojke. 

Både valpen och mamman mår bra och förlossningsarbetet fortsätter. 

Både Valkyria och syster Ikona är av rasen chihuahua. 

Som dem flesta vet så är chihuahua är väldigt liten ras

och min lilla Valkyria sluta växa vid 10 månaders ålder. 

Detta innebär att hon är FÖR liten för att någonsin få egna valpar. 

Jag skulle ALDRIG utsätta min lilla tjej för dem enorma riskerna! 

Men idag blev hon som sagt moster för första gången! 

Ikona och matte Claudia, vi är med er i tankarna och har varit hela dagen! 

 

 

Sanna du var värd det 

Allt

 

 

 

 

Mina fina pojkar 

Ikväll tröstar ni mig 

Älskade Sanna 

Vad jag saknar dig...

 

Detta inlägg hade i princip kunnat bli en hel novell 

Men jag ska fatta mig kort.

 

Jag har, i större delen av mitt liv, kämpat mot anorexi!

Det här inlägget kommer inte att vara min anorexikamp utan tiden efter och vart jag står idag. 

Kortfattat. 

 

Jag har sedan 2013 varit "frisk" från mig anorexi. 

När jag säger frisk menar jag givetvis passivt sjuk. 

Tankarna och bilden av mig själv har aldrig släppt eller försvunnit. 

Egentligen har jag bara lärt mig att jag helt enkelt ser fel. 

För det gör jag. 

Idag väger jag 46kg och är 165 cm lång. 

Men jag ser fortfarande mig själv som 120kg! 

Alltså HELT FEL. 

Jag är väl medveten om detta! 

 

Jag kan sedan innan inte känna någon hunger 

mmen jag har lärt mig när, hur, hur ofta och hur mycket jag behöver äta för att överleva och för att klassas från frisk. 

Min idealvikt ligger på 52kg, vilket är lite över än vad jag väger idag. 

Mmen kom igen! 

Sex kg är väl inget problem att gå upp? 

Eller..? 

 

Jo, för mig är det ett satand problem! 

Rent ut sagt. 

Jag har nämligen under det senaste fyra månaderna sakta men säkert börjat rasa i vikt. 

Det handlar om ca 1kg i veckan och jag vet inte vad jag ska göra för att sluta (?!) 

 

Jag går en gång i veckan till en sjuksköterska från ätstörningsenheten på öppenvården i Mölndal. 

Varannan vecka vägs jag, tar puls och blodtryck 

och varannan vecka har vi samtal kring mat och ångest. 

Jättebra? Javisst! 

Det är bäst hjälpen kg fått på länge. 

 

Jag är helt öppen och ärlig mot henne gällande min mat

främst för att jag har en dotter att ta hand om och jag har inte längre något utrymme i mitt liv att vara anoretisk. 

Jag äter dagligen en bra varierad vegankost som min sambo lagar. 

Frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmat. 

Jag tränar inte och jag spyr inte 

Men av någon anledning slutar jag inte heller att gå ner i vikt... 

 

Detta är för mig en daglig kamp mot klockan, innan öppenvården beslutar sig för att lägga in mig, men också mot min kropp! 

 

Nu vakne min dotter så jag måste gå och ta upp henne. 

Forysättning följer... 

 

Saknad som river i bröstet 

Tomhet som ekar i kroppen 

Händer som skakar 

Tårar som blöder 

Lungor som inte tar in luft 

Men hjärtat det slår hårt

 

Jag vet att jag kommer överleva detta, för er 

Mormor 

Sanna

Alex 

och min älskade Ophelia 

Jag kommer aldrig att ge upp

 

Styrka kommer inifrån 

Den finns där sällan från början 

Den är något man själv bygger upp

och i motgångar förstärker