Psykisk ohälsa.

En sjukdom som inte går att besegra Med bara medicin.

En sjukdom som tar och tar men aldrig ger någonting. 

Den syns inte alltid utanpå kroppen, inte som ett brutet ben. 

Det går inte heller att sätta gips på insidan av din kropp, laga din själ, för att göra dig frist. 

Psykisl ohälsa. En sjukdom som ej är värd att skämta om, för detta monster tar liv! 

Psykisk ohälsa fungerar många gånger som cancer, äter upp dig inifrån. Förintar allt i sin väg. Tynar bort dig till ingenting.

Men psykisk ohälsa går inte att stoppa med cellgifter, den går inte upptäcka genom mammografi. 

 

Stor del av vår befolkning krigar mot sig själv varje dag. 

Många av dem kommer överleva, hitta sig själva igen och ta tillbaka makten över sina egna liv. 

Några av dem kommer att förbli sjuka, men fortsätta kämpa. 

Och någon, eller några, kommer att ge upp kampen. 

Vem av dem är du? 

Vem av dem är jag? 

 

Jag lider svårt av psykisk ohälsa. En situation jag inte valt att sätta mig själv i. 

Men situation som påverkar mitt liv och min vardag något enormt. 

Mitt humör, mitt mående är allt en enda stor bergochdalbana. 

En kamp mot klockan och tiden men framförallt mig själv. 

Trots att jag inte valde att leva med detta, och inte heller vill bli särskilt behandlad pga mina psykiska problem, lever jag och fightas med det dagligen. 

Och folket runt omkring mig tar hänsyn till min situation. 

För även om jag inte vill bli annorlunda bemött eller behandlad, för min vikt, min ärriga kropp eller stora ögon som skriker i tysthet, så måste jag bli det. 

För jag fungerar inte som dig. 

Min vardag ser inte ut som din, det kommer den kanske aldrig att göra. 

Jag är inte konstig, jag är inte normal. 

Jag är sjuk! 

Min sjukdom har inget annat ansikte än mitt eget. 

Dem heter massa namn men ser precis ut som mig. 

Det är inte ett benbrott eller celler som förökat sig, det är jag. 

Jag är ett enda stort benbrott av förökade, elakartade celler. 

Mina mediciner är inte gjorda för att göra mig frisk. 

Dem är gjorda för att ge mig en chans att överleva, fast även detta helt utan garanti. 

För i slutändan är jag inte okej. Jag mår inte bra. 

Min ångest är som din, kanske värre, men jag har den hela tiden, varje dag. 

Alla människor har ångest, men på olika nivå och olika mycket. 

Den ångesten jag har under en dag hade du klarat dig på i en evighet. 

För vi är alla individer. Dessvärre, för mig, är jag dessutom sjuk. 

Snälla, skämta inte om mitt liv och min situation. 

Min jag fick välja, skulle jag göra allt i världen för att byta det här mot något annat. Vadsomhelst! 

 

 

Jag är så stolt över dig

Hela tiden, varje dag 

Vackrast i världen och med ett hjärta av guld

Jag är evigt tacksam för att få känna dig, chansen att älska dig och äran att få vara din extramamma 

Du är helt fantastiskt och det finns ingenting jag inte hade gjort för dig

Julia, du är värd precis allt och jag hoppas att du får allt du drömmer om 

Sanna. Igår var det tre månader sedan du lämnade oss. 

Mormor. Det har fortfarande inte gått ett år sedan du försvann. 

Effie. För sju månader sedan somnade du in. 

 

Jag är omringad av underbara människor som hjälper och stötyst mig genom en av dem svåraste perioderna i mitt liv. 

Trots det har jag nog aldrig känt mig så jävla ensam... 

Ville inte göra denna blogg till en fucking neråtblogg, jag har dagar som är bättre, men dem dagarna försöker jag ta vara på och göra saker ist! 

Så här delar jag det dåliga, just nu iaf. 

Jag har inte tänkt må så här för alltid. 

Och inte heller allt för länge till, hoppas jag. 

Helt otroligt egentligen hur ensam man kan känna sig, när man har både familj och barn. 

Att ens kropp kan skrika så av ångest, visste jag redan

Men jag hade ingen aning om att det kunde hålla på konstant i tre månader och att man, på något vänster, lyckaS överleva detta! 

Hjärtat går i tusen bitar varje morgon när jag inser att allt inte bara var en jävla mardröm. 

Tårarna är slut. Jag tror att en människa bara får x antal tårar att gråta under sin existens, så inget mer med det! 

Jag ÄR otroligt glad och tacksam för Ophelia (min älskade dotter), min fina sambo och alla mina vänner. 

Extra tacksam är jag för Cicci, Nadine och Kimberly

Ni gör denna outhärdliga tid övervinnelig. 

Jag ska klara detta, för er!