Hon var min bästa vän
Hon var precis mitt allt
Och jag gjorde nästan vad som helst för hennes skull
Jag skulle gå genom eld och vatten
Hoppa framför ett tåg
Balansera över en bro
Binda fast mej själ på järnvägen
Allt , för henne
Det där tillhörde vosserligen vardagen
För jag älskade att leka med döden
Livet var det tråkigaste jag visste
Och jag levde mycket för den där adrenalinkicken man fick
När man var sekunder från att mosas under ett tåg ,
eller nån millimeter från att ramla ner från bron.

Men hur självdestruktiv jag än var
Var hon alltid brevid mej
Jag tror varken hon eller jag fattade vad vi höll på med
Men vem bryr sej ?
Vi hade faktiskt ingenting kvar
Inget som band fast oss till livet , förutom varann
Jag älskade henne så oerhört högt
Jag älskade henne mer än allt.

Men så en dag av ingenting
I ett mörkt rum och precis när skivan bytte låt
Berättade hon , i min tro på att hon var god ,
Att hon hade skadat mej nåt så fruktansvärt
Jag kunde inte tro henne
Hon hittade bara på
Men under berättelsens gång såg jag allt framför mej
Och vilken idiot jag hade varit
Hur kunde jag nånsin tro att någon ville mej väl ?
Att ingen skulle såra mej
Varför skulle hon ge sitt liv till just mej ?
Hon förådde mej så hårt
Att leva inte var nåt alternativ längre
Jag ville försvinna
För ingen gör så ont som att förlora en vän..

Men. Jag saknar att kunna ge bort hela mitt liv till någon
när jag själv inte orkar med det..