Det är jobbigt att se
både i spegeln och på vågen
Det har varit en kamp mellan liv och död
känns det som
Och egentligen är det faktiskt precis det som det har varit
Det va mitt liv som stog på spel från hela början
Även när jag blev bättre fick jag kämpa vidare
För att inte falla tillbaka
För att inte bli någon jag inte ville vara
Det spelar ingen roll hur mycket du svälter
hur benig du än blir
för du blir aldrig nöjd!


 Men tillslut fick jag välja
Vill jag leva ett liv då jag är smal , grå och svag
knappt orka ta en promenard
Inte orka träffa kompisar
bara ligga i min säng och lyssna på musik
Inga fler konserter , inga fler fester
och sluta rida
Är det verkligen värt det ?
Jo , jag tyckte nog det
Tills en konsert
Då jag inte hade ätit på en vecka
och föll ihop efter tre låtar
Jag orkade ingenting
orkade knappt bry mej om att jag svimmade
det hände ju var och varannan dag.
Men då kom jag på det
Då förstog jag att det var verklighet
Jag är ingen jävla superhjälpte
Jag klarar inte vad som helst
Jag tappade mitt hår , förstörde mina naglar
blev blek och grå
hade jättedålig hy
Såg rent av förjävlig ut
Och jag ville inte ha det så
 Då började jag äta
otroligt lite men jag åt
Varje tugga var som en evighet
Jag hade så svårt att svälja
och i början spydde jag efter varje gång
För i mitt huvud var jag fortfarande stor som ett hus
Fet och ful
Och jag hatade  när folk sa att jag var smal
Dem hade ju så fel...

Men jag blev bättre , klarade med viss svårighet att äta nån gång om dagen
senare även två ggr om dan.
Tiden gick och ännu bättre blev jag
Nu är jag frisk , tänkte jag
Nu faller jag aldrig tillbaka
Men så fick jag syn på en våg..
Och paniken blev så stor att jag trodde jag skulle dö
Ångesten höll på att kväva mej när jag såg hur mycket jag vägde
 Så jag gjorde det lätt för mej och började spy igen
och rasade i vikt
Men nu är jag ändå frisk , jag spyr ju bara ibland , tänkte jag
och så var allt som vanligt

 Jag lärde mej snabbt att ersätta mat med andra saker , så jag skulle kunna få energi
och orka med allt som jag ville
Men i längden fungerade inte det
Fast det tog tid för mej att förstå
När någon sa att jag va för smal skrattade jag
Det finns ingenting som heter för smal!
Dessutom var jag ju frisk , tyckte jag
Och jag kunde visa folk bilder från när jag var ett benvrak.
Då höll dem med mej
De kunde absolut varit värre
Så folk slutade tjata.
Jag höll min vikt och allting fungerade.
Det enda var att i mitt huvud sved bilderna om hur tjock jag hade blivit
Med hjälp av mina kompisar , som är dem  bästa & dem finaste i världen
så kunde jag stå emot att spy
Det blev mer och mer sällan
och jag kunde tillochmed tycka att mat smakar bra.
Men jag kände fortfarande ingen hunger.
När jag sen såg hur mina kompisar tittade på mej
med sorgsna ögon för att jag var så liten
När de berättade för mej att de knappt vågade krama mej för att de
var rädda att jag skulle gå sönder
tänkte jag att dem var förbannat löjliga
Men efter ett tag kunde jag se dem lysa upp i ögonen när dem såg mej äta
Och det gjorde att jag ville fortsätta gå upp
trots alla bilder i huvudet.


Nu mår jag bättre , jag äter regelbundet och spyr sällan!
Men varje natt har jag mardrömmar om hur tjock jag är
Jag vaknar gråtande i panik och kan inte andas..
Trots detta fortsätter jag äta
fast det känns som taggtråd i halsen.
Maten försöker vända sig i magen utan anledning.
Och det händer väl några gånger i veckan att jag spyr.
Jag ser inte detta som ett problem
men jag vet att dom jag älskar gör det
Och det gör alltid ont att göra dem besvikna
Så trots kallsvettiga hemska nätter fortsätter jag så gått det går.
Jag fortsätter att äta och för varje dag lite lite mer
Jag kan faktiskt se skillnaden
och nu för första gången tycker jag inte att jag var så värst mycket finare då
bara väldigt väldigt mycket smalare..

Jag kämpar fortfarande
varje dag
Mina mardrömmar kommer allt mer sällan
Maten kan fortfarande smaka bra
Dock känner jag fortfarande ingen hunger , men det kanske kommer ?
Jag spyr nästan aldrig
det har jag lagt av med
Jag undviker vågar
Och mitt mål är att bli fri
Men i resten av mitt liv kommer jag alltid ha kvar sjukdomen i huvudet
Och jag vet hur lätt jag kan falla tillbaka
Men då står mina vänner och tar emot mej
Det vet jag
Därför är jag inte så rädd längre
Jag kan faktiskt se att det finns något mer än  att vara smalast
Jag kan se att jag vill ha något annat
Och jag vet att jag kan få det
bara jag fortsätter att käpma


Jag tappade bort mej själv
men nu är jag tillbaka!



Extra tack till Kimberly , Esther , Julle ,
Cicci & Malin
som hjälpt mej hela tiden
som aldrig svek mej när jag föll
som hela tiden har stått vid min sida
Jag älskar er mer än mej själv
därför är ni värda detta!

Ni har varit minst lika starka som mej
under hela resan
ut ur Helvetet